picturethisplasticletters

Ibland, till exempel idag blir jag så fruktansvärt trött på min asperger. Dagar som den här, när jag återigen ligger i migrän efter att ha jobbat, blir jag ibland så arg, frustrerad och framförallt ledsen. Ja, jag tycker synd om mig själv, Jag avskyr när någon annan (as-aspergern) styr mitt liv. Jag vill kunna leva som alla andra. Jag vill kunna umgås med min familj, städa, handla, laga mat, ja alla vardagliga saker människor i allmänhet gnäller om.

I stället har jag legat här i min säng med nedrullad rullgardin och vidöppet fönster och försökt överleva. Ja, det känns faktiskt så!

Om detta bara hade hänt nån gång i veckan hade det varit ganska ok, men det handlar om ungefär i genomsnitt tre dagar i veckan. Jag vill bara skrika och gråta som små barn gör. Ibland orkar jag bara inte mer.

Vad gör man då? När man inte orkar mer? Det finns liksom ingen slutperiod på detta, inget som läker av sig själv.

Jag orkar inte med mig själv och mina depressiva tankar, hur ska nån annan då göra det? Tycker min familj är värd så mycket mer än det här.

Det finns inte många saker som gör mig så gnällig som en riktig förkylning.  När näsan och ögonen rinner i kapp med svetten som tränger ut genom varenda por i hela kroppen. Hostan som får mig att låta som en äldre gentleman med stort intag av diverse rusdrycker, håller mig vaken närhelst jag försöker sova...Ja, ni ser jag blir en riktig Bitterfitta.

Så för min stackars familjs skull måste jag försöka "rycka upp" mig...vilket för övrigt är ett av mina speciella favoritutryck...

Ja, jag vill ju gärna tro många saker, men framförallt att jag är bra på att se det positiva i olika situationer. Jag ska därför härmed göra ett allvarligt försök att hitta något positivt med Förkylningen från Helvetet.

Jag gör en lista, jag älskar att göra listor!!!

Nu ska jag gosa ner mig i soffan och zappa lite och se vad mer som finns där ute för mig att upptäcka!!! (jag gillar min mentala bild av mig själv som nån slags upptäcksresande redo för nya äventyr, vart än de för mig, bara jag slipper lämna soffan)

Inte hade jag kunnat ana att det som skulle kunna vara så kul, samtidigt skapade en sån prestationsångest...Fånigt, men sån är jag. Alla måsten blir på nåt sätt alltid övermäktiga för mig. Om jag ska hitta en liknande känsla så är det samma som jag får när jag tänker på att rymden är oändlig. En slags hisnande känsla av omöjligheten att kunna förstå och överblicka det som finns därute, eller i detta fall, där inne (i mitt huvud alltså). Jag vet inte om det är positivt att jag jämför min hjärnkapacitet med rymden. Antingen är den oändlig, eller ett stort svart hål...

BigRed friade! Visserligen efter att vi beställt och fått våra ringar, men han gick ner på knä! Och nu är det en vecka kvar till bröllopet...

Mjukstartarom bloggandet och återkommer senare med fler detaljer



Redan i tidernas begynnelse hade människan ångest, det är lika grundläggande som välbefinnande. Känner man inte det ena kan man inte heller känna det andra. *



*grundat på absolut ingenting från tidigare forskning vid ett kliniskt institut i Schweiz, vilken påvisar att i 99 fall av 10 stämmer detta påstående

Då ligger jag här igen då. Om jag ändå hade gjort nåt kul innan för att förtjäna denna huvudvärk, så hade den varit så mycket lättare att bära. Men, låt mig tänka efter vad jag gjorde igår. Hmmm, INGENTING. Livet är bra rättvist som en vis man sa en gång:)

Jag får väl bara inse att jag är i den åldern när vädret påverkar mig/däckar mig....

BigRed och jag ligger här i sängen med Bebisen mellan oss och leker med Spotify. Så mycket musik man har glömt genom åren. I många fall finns det en naturlig anledning... Men så vänder jag huvudet lite till vänster och får en sån där känsla av igenkännande, jag tittar tillbaka på BigReds dator och inser: Spotify måste ha anlitat samma grafiska designer som ett helt annat märke...




Gissa vilket av dem som jag har på mitt sängbord...

Jepp, jag har varit hos tandläkaren idag. Jag har tandläkarskräck. En helt galen sådan. Jag fulgråter och svettas. Efter mycket om och men lyckades jag få tid hos en plågis med lustgas. Fantastisk uppfinning!!!! Men min pappa, glädjedödaren, berättade efteråt att just lustgas är värre än koldioxid för naturen och växthuseffekten. Men, som vi källsorterar går det kanske jämt upp?!

Jag rotfyllde en tand idag och det tog två timmar. Med hjälp av lustgasen var det två rätt trevliga timmar. Det är inte som när man föder barn, när man liksom måste förtjäna lustgasen, utan mer som två timmars slackande i en ganska bekväm stol. Dessutom kändes de två timmarna mer som en kvart. Fantastiskt!

Tonårssonen pluggar! So, I guess pigs can fly:)

Med...

...BigRed på gitarr




Herr Q på trummor



(Ja, det är svettigt när man ger allt!)

Lillasyster på bongotrumman



Vilken fantastiskt musikalisk familj va!!!

Men vad jag ska göra är ännu ett mysterium. Jag får väl köra nån slags promotiongrej kanske?

Idag ska BigRed, Lill-Fransen och jag hälsa på min syster, hennes man  och kusinen LillSpöket. Ett klassiskt upplägg där kvinnorna är hemma med barnen och männen leker med sitt. Tydligen har Herr Q lyckats låna en nyckel till en lekstuga, läs replokal. BigRed ser mycket fram emot att få ta med sin nya elgitarr och lufta den lite. Och jag ser fram mot lite mysigt häng med syster, Bebis-Fransen och...

...Lilla Spöket



Den nya leksaken höll i alla fall under hela kalaset...

Tjejen, den lilla katten vi har fått äran att ta över efter en familj som ska flytta till USA, verkade måttligt road av Flocken. Hon har hitintills varierat sin tillflykt mellan soffan och högst upp på bokhyllan...

...tills hon hittade sängen vi så vänligt ställt fram och bäddat åt henne, i vårt sovrum....



Mjau we are talking, tänkte hon då;)

Mellansonen var iväg på hajk förra helgen, med scouterna. Vi tycker det är en bra idé med att lära sig hur man uppför sig i naturen. Sonen gick till exempel på  "I ur och skur" förskola. Men med facit i hand, har vi verkligen valt rätt scouter och är det verkligen riktiga scouter...



...eller är det nångon slags terroristträningsläger?!?

Well, jag är ju trebarnsmor, så jag tar det kallt, det som inte dödar, det härdar.

I går när vi återigen stod och vek tvätt, BigRed och jag, och som vanligt brottades med den stora frågan Vilket Plagg Som Tillhör Vem, kom han på en fantastisk idé. Tänk om vi skulle färgkoda våra garderober!!!

Varje familjemedlem blir tilldelad en färg som han/hon har som sin egen. Alla plagg man äger MÅSTE vara i denna färg och på så vis blir det mycket lättare att se vad som hör till vem. Exempelvis så kan BigRed bara ha svarta kläder, Bebis-Fransen gröna, Tonårsson vita, Mellanson röda och jag rosa kläder.

Vidare kom sambon på att Tonårssonen, som självklart är mycket kräsen i sina klädval, lätt kan göra sig av med oönskade plagg genom att tvätta de ihop med Mellansonens/Lillebrors röda kläder. Hans plagg blir då rosa och tillhör per automatik Mig, deras mor, vars färg är just rosa.

Så om ni ser mig ute någonstans i enbart rosa kläder, så vet ni att vi har genomfört  operation "Kod Färgkodning"

Som till havet




 Jobbet...

 


Eller till Indien...

Vad är detta för larv?!?



Lakritskex, är det möjligtvis nån produktutvecklare som varit på rave nyligen och fått ett underligt gottesug? Nej, det måste vara en gravid kvinna....

Det finns ingen annan förklaring. Det ska vara hallonsylt.

BigRed kom nyss hem med ett sådant paket, så jag får väl smaka och återkomma. Men jag gillar det INTE.

Jag har under några månaders tid letat lite efter ett par nya converse, jag brukar köpa ett par nya varje vår, men jag har inte hittat några än som jag gillar. Och när jag skriver "letat lite" betyder det att jag finkammat butikerna i stan med omnejd, åtskilliga gånger, lagt ner mer tid på att surfa världen runt på olika converse sidor än jag vill erkänna och NU har jag äntligen hittat de jag vill ha!!!

Titta gärna och hör av er om ni ser de live i nån affär, jag har bara hittat de på converse egen hemsida och med frakt och allt kommer de kosta 2000 kr. Inte speciellt prisvärt...

http://www.converse.com/#/products/Shoes/ChuckTaylor/108553

Ps. jag började på fullt allvar gråta av glädje när jag hittade dem.
Ps2. å andra sidan gråter jag över det mesta för tillfället, hormonstinn som jag är...

Gör livet lättare för Jimmy, hjälp mig hitta dem dåΨ

Så fort jag hade skickat iväg mailen med länken till min blogg fick jag vrålångest. Varför gjorde jag det? Varför skulle nån vara intresserad av att läsa om mig? Ändå mailade jag endast några få, närmast sörjande, snälla, VÄNLIGA människor. Men som jag har legat och vridit mig i ångest sen Mailen sändes, kan man tro att jag skickat in Romanen jag skrivit på under de senaste tio åren och nu väntar på tidningarnas recensioner.

Så tack snälla för de vänliga kommentarerna och jag tänker att ni kan ju alltid titta på bilderna på barnen i alla fall:)

Idag ska vi äntligen få svar på Mellansonens utredning, vi vet ju redan att han har Asperger, men inte vilken grad av det han har. Sämre syndrom kan man ju ha...Einstein är ju ett bra exempel, 90 % av studenterna på både Chalmers och Medicinarberget är andra exempel på vad man kan ägna sig åt. Huvudsaken är att han får ett fungerande liv ♥

Ja, Min vän med alla barn och ett till på väg, Slottskogen vore mycket trevligt på fredag!

Så här kul hade vi sist!!!



Mot evigheten och vidare...

Jaha, nu sover han, den lille natt/morgonpigge och här ligger jag med sviterna efter en fantstisk migränattack. Jag är kanske för  gammal för att ha bebis? Jag har noterat en viss skillnad i att bli mamma vid 37 och att bli det vid 20. Erfarenhet och lugn utstrålar jag nu som trebarns mor eller är det bara en total trötthet och apati?! Men om jag ser tillbaka på mina år som mor, så inser jag att jag faktiskt har fått prova på tre helt olika sätt att bli mamma på. Med första sonen var jag bara tjugo när jag blev gravid. Jag mådde strålande hela tiden, gick upp 10 kg, förlossningen gick som en dans och vips så var jag nere i normalvikt igen. Och det fanns inga problem, Linus följde med överallt och var en trygg och mysig liten kille. Barn nummer två med pappa nummer. Nu hade jag "blivit gift" och detta är det som jag brukar hänvisa till som "den vuxna perioden" i mitt liv. Jag var tjugofem och i en perfekt barnafödande ålder. Graviditeten var väl ungefär lika dan som den tidigare, men mellansonen kom tre veckor för tidigt och hade bajsat i fostervattnet, vilket är ett tecken på stress....

Nu när storebrorsorna är 16 och 12 år kom Fransen, vår lille sladdis. Och allt är annorlunda. Både bättre och sämre. Graviditeten var fruktansvärd. Jag mådde illa och kräktes hela graviditeten. Låg i stort sett tillsängs hela tiden. Fick saltbrist mm efter allt kräkande. TROTS detta gick jag upp 30 kg. Fick vatten i hela kroppen, havandeskapsförgiftning och blev tillsist igångsatt.

Men, så mycket som går på ren rutin nu och vad skönt det är att veta vad jag vill och att jag kan och att jag slipper bli ifrågasatt av exempelvis BVC etc. Jag är ju trots allt en äldre MOGNARE trebarnsmor vid det här laget.

Little did they know;)



*fnissar*

Det är den tid då bebis-Frans för tillfället anser vara den rätta för glatt småprat och lite skönt häng med sina föräldrar läs mamma.Så, här sitter vi i sängen och bloggar Fransen och jag. Han är fortfarande sjuk stackarn och det är hans far och jag med. Mysigt när man kan göra saker tillsammans i familjen tycker jag. Tonårssonen verkade lite hängig också innan han la sig igår, men det är svårt att säga, för 1. han är tonåring, de är rätt hängiga överlag och 2. det är måndag och skoldags i morgon igen...

Fransen har utvecklat nån slags bulimiskt beteende, han äter konstant och stoppar sen hela händerna i munnen och kräks, mycket och långt. Jag har alltid en härlig arom av sur mjölk omkring mig nuförtiden...

Fransen in action


Frans är full av beundran och tittar storögt på när jag bläddrar bland bilderna. Som mamma till nästan två tonåringar, vet jag hur förgänglig denna beundran är och njuter av och tar tillvara på varje dyrkande ögonblick och gömmer dem djupt inne i hjärtat för att kunna plocka fram dem i tider när Frans beundran inte är lika stor längre:)

Efter att både BigRed o jag legat sjuka snart en vecka, är väl vårt hem inte riktig i tiptop form just nu. BigRed summerade det bäst häromdagen när han letade efter något bland sina saker och sa; "jag kan inte hitta nånting, det är oordning i mitt kaos".

Ska väl försöka sova lite nu innan jag måste gå upp med de andra barnen.

Avslutar med en bild på Fransen med mormor eftersom jag har fått önskemål av nämnda kvinna att få framträda på bloggen och framför allt vill jag ha en sista dos av Fransens fulla beundran när jag bläddrar bland bilderna, innan jag somnar, så jag kan ha med mig det ögonblicket när jag väcker tonåringarna om några timmar, jag lär behöv det då.

Mormor och Frans